Ut och jobba ett tag och denna på vägen. Hoppas bara solen tittar fram lite mer mellan de där förbannade molnen.

The mad ones are the best

Sitter och lyssnar på P1 och musik samtidigt, allt för att tysta ner mig själv.

Jag orkar inte med allt det som händer inuti, så förbannat inbenat fördjävligt trött på det.

Vet att det har bytt skepnad och börjat bete sig på nytt vis mot

tidigare.

Men jag undrar om det har förändrats till det bättre? Just nu känns det som att det inte riktigt kan kliva ur mig.

Det säger jag, det är inget djävla det.

Det är jag.

Såg Alice i underlandet igår. Slog mig att hela historien är så extremt symbolisk.

För mig blev filmen igår en berättelse om människans inre kamp. Om det onda och goda, hur de två ytterligheterna samspelar och är beroende av varandra.

Filmen handlade om mig igår.

Tänker inte ge mig in i något analyserande av filmen.

Men den appellerade till mig.

Bild Michael Kutche

"I'd rather be with yo frinds mate, 'cause they are much fitter"

Blev hemkörd av en arbetskollega då vi varit på arbete ett tiotal mil utanför Stockholm. Tog med mig en 3 år gammal bränd skiva i bilen ("Brustet hjärta-07", hahaha). Helt plötsligt spelades den här. Åh vad glad jag blev!

Lala la, Godnatt!

Det slog mig att detta är en öppen blogg, att i princip vem som helst kan läsa det jag skriver. Jag tror verkligen inte att någon har gjort det, men bara tanken fick mig att känna total olust inför att skriva.

Men detta är för mig, för att jag är så förbannat dålig på att skriva för mig själv. Jag tror behöver lära mig att jag har ett ansvar för mig själv och att det inte behöver vara så prestationstyngt utan att den faktiskt kan lösa sig av sig självt.

Samtidigt förstår jag att argumentet "detta är endast för mig" inte fungerar, jag menar, då hade jag inte skrivit här eller jag hade åtminstone lösenordsskyddat bloggen.

För det är just den känslan, även om den är rätt så ångestblandad att någon kan läsa det jag har skrivit, som ändå gör att jag skriver. Men Gudbevars om någon kom på vem jag är, usch.

Har gått och lagt mig i sängen med Laptopen i knät, tagit en Melatonintablett (när ska de börja säljas i Sverige?!) och vänta på att sömnigheten ska slå till. Alternerar mellan And One och diverse Dubdängor, de sticker av rätt så lustigt men ändå skönt mot varndra.

Innan jag kopplar ner och ska försöka somna så undrar jag:

När in i helvete kommer jag få sluta tänka på honom?!!! Hur in i helskotta fungerar sånt här? Jag börjar känna mig som en besatt djävla galen brud.

NÄR?

Jag vet att jag tycker om honom, att jag fallit djupare än vad jag har gjort på ett bra tag, men det här långdragna fungerar inte för mig. Jag vill åtminstone inte. Vill inte behöva ha honom i mitt huvud hela djävla gudsförgätna tiden!

Titta bara på mig nu, jag är i affekt över detta, över ett arsel som inte kunnat bete sig hyfsat mot mig.

Jag önskar kort och gott, om det finns någon Gud eller rättvisa i den här världen, att han får uppleva samma skit en vacker dag.

AMEN och godnatt.

Bild av Chris Koehler

Ja tvoj rabotnik/robotnik

Sitter och lyssnar på Massive Attacks senaste skiva. Vet inte vad jag tycker, låter för lite dem och för mycket nu. Nåja, den får växa lite.

En av mina största rädslor är att drabbas av storhetsvansinne, eller snarare brist på distans till mig själv. Att jag helt plötsligt skulle få för mig att jag vore världens navel. Att jag bara körde på och över för att jag inte skulle se allt annat runtomkring förutom mitt framför mig. Att jag skulle gå runt och tro förljugna saker om mig själv och alla andra skulle tro och se annat.

Samtidigt är jag världens sämsta på att lyfta mig själv, mycket på grund av ovan nämnda rädslor. Jag skulle nog kunna säga att jag är expert på att sänka mig själv.

Den rösten som säger att jag inte har rätt, förhäver mig, tror för mycket, är för dum för att ens komma i närheten av smarthet, är oattraktiv och så vidare har upparbetats till ett självgående urverk, en maskin som skulle kunna leva sitt egna liv om den fick.

Och såklart ska den inte få det.

Men var går gränsen? Alltså sådär på riktigt. Mellan mitt neutrala och ofärgade jag, och de två ytterligheterna självhat och överdrivet högmod? Jag tror också att jag förstår att de drivs av samma grund de två ytterlighetena, men jag vågar nog inte riktigt sätta ord på det.

För likväl som att man kan programmeras och betingas åt ena hållet, så kan man ju göra samma sak åt den andra sidan. Men likt förbannat blir man inte av-programmerad. Och det är det som gör det så benhårt svårt.

För där har vi ytterligare en till sån där fin och tunn gräns.

Var går gränsen och den gyllene stigen mellan in-programmering och av-programmering om målet är om-programmering?

Årets skiva hittills

Ok, jag är världens mest lösaktiga när det kommer till musik men det finns ju kärlek så det räcker och blir över till alla.

Det här fick mig i alla fall att känna vårkänslor för första gången i år.

Det är ordet underbart i skivform, minst i en vecka hur som helst...

Beach House- Teen Dream

Sångerskan Victoria Legrand:s röst är åt det halvt androgyna hållet (läste på något forum om någon som i ett antal år gått runt och trott att det var en man som sjöng) , nästan som kära Nico.

Lyssna, lyssna och bara njut som fan.

Home is where I want to be.

Bipolära jag nöjer mig med att städningen av mitt lilla råttbo gått snabbt samt att helgen snart är slut så jag kan gå till jobbet imorgon och spä på min, än så länge, milda arbetsnarkomani.

Nåja: Talking Heads-This must must be the place

Och så den här underbara versionen

Bara för att jag älskar allt som har med America Psycho/Bret Easton Ellis att göra.

Ok, den här helgen har jag snöat in på gamla STRÖM-inspelningar samt Telefon Tel Aviv- Immolate yourself .

Försöker få tag på någon som vill ut och gå i det här vackra vädret, går inte bra, folk är för upptagna eller lata god damn it.

Och jag ska inte vara värre.

Adjöken så länge.

Vacker och mörk:

det mörka nystanet

Känns dumt att jag skriver nu när jag klunkat ner två glas vin och på det dessutom sovit taskigt natten innan.

Fanfanfan för att känna på det här viset. I bröstet på mig känns det så förbaskat mörkt, ihoptrasslat och alldeles för... ja, jag vet inte ens hur jag ska förklara det... Det är bara så förhelvetiskt jobbig att känna det. Känslan passar liksom inte in i mig. Även om det är en känsla som är rent genererad av mitt psyke så är den så fysiskt smärtsamt verklig i mig.

Jag vill bara krypa ur mitt skin.

Vädret och det fördjävliga väglaget tillåter ingen språngpromenad, lägenheten min är för liten för att löpa amok i och det är för sent för musik på satanistvolym. Sen vet jag inte vad jag kan göra.

Djävla nutcase jag är.

Trött på det här, trött på mig själv, trött på det som känns som om det vore utanför min makt. För det är ju inte självvalt.

Musik är det enda, nu i alla fall:

Olof Dreijer (Nine Inch Nails)-Me, I'm not

Nine Inch Nails- Every day is exactly the same

She'll find you and she'll kill you

Vad är det här för blogg egentligen. Jag lägger ju bara in en massa låtar jag gillar och ordbajsar då och då. Å andra sidan fungerar det finfint för mig, det är som en liten dagbok. Allt i mitt liv cirkulerar ändå så mycket kring vad jag lyssnar på.

Som denna, videon måste ses, så sjukligt härligt skruvad och vacker!

Och så något mindre skruvat:

Grandaddy: He's simple, he's dumb, he's the pilot

Och nu ser jag här att klockan är 00:36. Därmed ska jag inte ska slösa tid här.

Godnatt

De som väljer pausmusik på konserter

Konserten var bra, ja snäppet över bra egentligen Jag är ju inte största David Gray fanet, känns orättvist att slänga sig med omdömen om konserten. Han klarade dock att leverera sång som lät bättre än vad det gör på hans skivor.

Slog mig att det var så väldigt mycket par på konserten, är D.G:s musik "parmusik"? Vad finns det mer för artister/musik som skulle kunna betecknas under den genren? För jag skojar inte, kan säga att jag har varit på en hel del musikkonserter, men har aldrig sett en sådan grotesk överrepresentation av par. Inte för att det störde mig, det bara slog mig.

Sen undrar jag, vem är det som väljer ut musiken som spelas efter förbandet och före huvudattraktionen. Ni vet, de sätter på någon blandning av musik för att väntan sa bli behagligare (och artisten sitter och divar sig i logen). Idag var musiken nämligen alldeles ypperligt extra bra OCH helt plötsligt spelade de Talk Talk:s I believe in you (som jag länkade till igår tror jag).

Så vem är det, är det typ ljudteknikern/personalen på konsertarenan eller är det själva artisten som väljer, som en sorts uppvärmning? Vet någon? Hahah, jag kommer ju inte få något svar, skriver ju bara för mig själv, lätt att glömma sånt.

Oj, dags att sova, jag ska faktiskt jobba imorgon också.

Denna som godnatt

Ut, ut, ut!

Ska på konsert ikväll och det blir tyvärr inte Depeche Mode men däremot en drös underbara backpackerminnnen:
Nåja, måste röja upp i den här postdepp-stökiga röran. Börjar tröttna på IKEAkassen med ovikt tvätt sedan tre veckor.

Och detta för att överrösta min fördjävligt högljudda dammsugare:
Cut Copy- Hearts on fire

Animal Collective-My girls

Fontän- Neanderthaler

Deadmau5&Kaskade-I remember

Jamen lite till då.

Så här har en stor del av min höst låtit:

Fick precis samtal från min gode vän som jag inte sett på ett tag. Så nu blir det nog inget mer hemmavarande en lördag...

Viss musik går ibland knappt att beskiva.

Hemma och gör ingenting. Ska försöka känna mig helt bekväm med det. För det är inte helt korrekt att sitta hemma på det här viset, speciellt inte en gudsförgäten djävla lördag.

Men nåja.

Jag tror jag vill skita i det och jag kommer nog göra det.

Hjärtskärande vacker låt.

Hur in i helskotta lyckas man skriva något så enkelt men samtidigt så vackert?

Det här är musik som svävar uppe i någon annan frekvens.

Utomjordiskt?

...tror mig ha fått distans.

Har inte haft vidare mycket lust att späka mig i min olycka vilket lett till bortavaron från denna sida. Haft min lilla flykt och nu ska jag väl försöka på mig detta igen :)

Denna har jag nästan glömt bort hur mycket jag älskade:

Sån där låt som kan behövas för att underlätta uppgången.

Imorgon ska denna upp på högsta volym det första jag gör imorgon bitti.

Âme – Sun Sugar

Third time is not a charm

Vet inte hur många gånger jag nu den senaste veckan varit på väg att skriva ett sms till honom. Ett sms med "jag saknar dig så mycket så jag håller på att gå sönder" eller något dylikt självutnämnande och naket.

Men jag vet att jag inte borde, att det inte kommer ge något.

För nu är det ändå tredje gången gillt.

Tredje gången gillt med hans ord om att det aldrig skulle få glida ut i sanden igen. Tredje gången gillt då han gav mig körsbärsblomskyssar igen. Tredje gången gillt då han skickade vackra sagoboksbilder per poesi till min mobiltelefon. Tredje gången gillt då han höll hårt i mina handleder. Tredje gången gillt då vi lyssnade och upplevde musik tillsammans. Tredje gången gillt då han plötsligt gick upp i rök.

Tredje gången gillt då jag bara vill glömma för att inte gå sönder för mycket.

Denna låten är så fruktansvärt förkrossande vacker så det inte finns ord för det:

I need you so much closer

Caspar David Friedrich, Moonrise over the Sea

Vi träffades tidigt där i somras , lekte hjärtligt en stund. Sen kom hans väldigt vuxna liv i vägen och jag fick accepterande dra mig undan, tvinga mig att glömma bort en nyfunnen hjärtevän.

Men det här med att glömma bort var inte så lätt, jag hade ändå fått smaka på något som verkade vara begynnelsen på något jag inte känt på tio år. Och även om tio år var väldigt länge sedan och jag var ung och naiv då, så var det något så underbart och efterlängtat.

Något jag var rädd för att jag hade tappat bort.

Inte för att jag i tio år har gått runt i något sorts känslomässigt stiltje. Jag har visst träffat män jag har fallit för men jag har inte varit riktigt klar med mig själv för att våga släppa in och röra om.

Det här var för första gången på väldigt länge, egentligen för första gången i mitt vuxna liv.

Och mitt i det försvann han.

Death Cab for Cutie- Transatlanticism

Have I found you?

Är det bara så här man börjar?

Lite dubbelt då jag endast skriver för mig själv men ändå skulle jag hoppa i högan sky om jag fick någon enstaka kommentar på det jag skriver.

Men som sagt, jag skriver för mig själv, annars skulle väl min prestationsångest ta över alldeles för mycket och jag skulle väl till slut inte kunna skriva i rädsla för att göra för många fel.

Ta bara nu, skrev klart den förra meningen och var tvungen att analysera över vad någon annan skulle tycka om de läste det.

är det grammatiskt rätt?

har jag inte formulerat mig lite väl töntigt?

hur förbannat klyschig kan man bli när man skriver om att detta är det första blogginlägget?!

Det är inte för att spä på min redan bestärliga paranoiditet som jag har börjat skriva nu, utan på grund av mitt väldigt brustna hjärta.

Denna nynnar jag nu på om dagarna. Och gråter patetiskt en skvätt.