Caspar David Friedrich, Moonrise over the Sea
Vi träffades tidigt där i somras , lekte hjärtligt en stund. Sen kom hans väldigt vuxna liv i vägen och jag fick accepterande dra mig undan, tvinga mig att glömma bort en nyfunnen hjärtevän.
Men det här med att glömma bort var inte så lätt, jag hade ändå fått smaka på något som verkade vara begynnelsen på något jag inte känt på tio år. Och även om tio år var väldigt länge sedan och jag var ung och naiv då, så var det något så underbart och efterlängtat.
Något jag var rädd för att jag hade tappat bort.
Inte för att jag i tio år har gått runt i något sorts känslomässigt stiltje. Jag har visst träffat män jag har fallit för men jag har inte varit riktigt klar med mig själv för att våga släppa in och röra om.
Det här var för första gången på väldigt länge, egentligen för första gången i mitt vuxna liv.
Och mitt i det försvann han.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar