Ja tvoj rabotnik/robotnik

Sitter och lyssnar på Massive Attacks senaste skiva. Vet inte vad jag tycker, låter för lite dem och för mycket nu. Nåja, den får växa lite.

En av mina största rädslor är att drabbas av storhetsvansinne, eller snarare brist på distans till mig själv. Att jag helt plötsligt skulle få för mig att jag vore världens navel. Att jag bara körde på och över för att jag inte skulle se allt annat runtomkring förutom mitt framför mig. Att jag skulle gå runt och tro förljugna saker om mig själv och alla andra skulle tro och se annat.

Samtidigt är jag världens sämsta på att lyfta mig själv, mycket på grund av ovan nämnda rädslor. Jag skulle nog kunna säga att jag är expert på att sänka mig själv.

Den rösten som säger att jag inte har rätt, förhäver mig, tror för mycket, är för dum för att ens komma i närheten av smarthet, är oattraktiv och så vidare har upparbetats till ett självgående urverk, en maskin som skulle kunna leva sitt egna liv om den fick.

Och såklart ska den inte få det.

Men var går gränsen? Alltså sådär på riktigt. Mellan mitt neutrala och ofärgade jag, och de två ytterligheterna självhat och överdrivet högmod? Jag tror också att jag förstår att de drivs av samma grund de två ytterlighetena, men jag vågar nog inte riktigt sätta ord på det.

För likväl som att man kan programmeras och betingas åt ena hållet, så kan man ju göra samma sak åt den andra sidan. Men likt förbannat blir man inte av-programmerad. Och det är det som gör det så benhårt svårt.

För där har vi ytterligare en till sån där fin och tunn gräns.

Var går gränsen och den gyllene stigen mellan in-programmering och av-programmering om målet är om-programmering?