Sitter och lyssnar på P1 och musik samtidigt, allt för att tysta ner mig själv.
Jag orkar inte med allt det som händer inuti, så förbannat inbenat fördjävligt trött på det. 
Vet att det har bytt skepnad och börjat bete sig på nytt vis mot
tidigare.
Men jag undrar om det har förändrats till det bättre? Just nu känns det som att det inte riktigt kan kliva ur mig.
Det säger jag, det är inget djävla det.
Det är jag.
Såg Alice i underlandet igår. Slog mig att hela historien är så extremt symbolisk.
För mig blev filmen igår en berättelse om människans inre kamp. Om det onda och goda, hur de två ytterligheterna samspelar och är beroende av varandra.
Filmen handlade om mig igår.
Tänker inte ge mig in i något analyserande av filmen.
Men den appellerade till mig.
Bild Michael Kutche
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar